You're beautiful my dear

Idag var det premiär för mina bebisar, dom fick nämligen komma ut i sele.

Det gick alldeles utmärkt. Om jag ropade så kom dom, speciellt Fläskkorv 1. Det tog ett tag tills Lillen kom. Men som sagt allt gick bra... ända TILLS Maria och Mamma kom hem.

Jag stod på gräsmattan och hade båda kaninerna brevid mig, ut ur bilen kliver Maria.

Lillen skiter typ på sig av rädsla och lägger svansen på ryggen och springer för kung och fosterland upp mot baksidan.

Och jag sprang efter, snabbt som jag bara kunde men han var snabbare och tillslut såg jag honom inte.

Jag letade efter det långa snöret som förföljde honom men tror ni jag såg det?

Fick panik. Kröp i lera under altanen med mina favorit pyjamsbyxor.

Började gråta av ren panik för att jag hade förlorat honom. Skällde på mig själv över att jag inte hade sprungit tillräckligt snabbt. Skällde på mamma och Maria för att dom inte letade där jag sa att dom skulle leta. Jag var som en gråtande liten djävul.

Jag fick flashbacks från förr i tiden då jag hittat alla mina burar uppklippta och mina kaniner borta och tänkte "inte igen", jag får inte förlora honom!
Mina byxor var blöta och leriga så jag sprang in en snabbis för att byta om.

När jag kliver ut genom dörren så ser jag Maria.

Hon bar på min Lillen!!!

Åh vad glad jag blev, min lilla älskling var hittad.

Och ja, det kommer dröja ett tag tills han får gå i sele igen!